Mitt liv är i ett stillestånd. Jag är ett kaos fallande mot djupet.
Min mamma skriker i andra änden av tråden: hjälp dig själv,
rädda dig, ta kampen mot överheten och vinn.
Men jag bara sover, vill bara sova, kan bara sova
och skriva kass dagbokspoesi som inte gör någon glad.

Pappa, han sitter i båten sin, nyköpt och fin. Pratar om
slussar, hundar och vardagsbestyr. Hör inte den ekande tystnaden
i andra änden nätet medan farfar talar om televisionsapparater
med lik(ör)doftande 1900-talsstämma.

Ingen av dem sträcker ut handen och hindrar fallet. De bara låtsas
att elefanten i glashissen på väg ned inte är där.