Ett liv, en tanke

En naken man med slutet sinne
Går igenom svarta tanken
En bruten sats av ångest, piskad som ruttet blod är stanken
Lik kan leva bättre, dö på finare sätt
Ord kan väga tyngd, men skriften har alltid rätt
Genom gångar av blodproppar
Får de levande legenderna vila
Ser igenom timglaset, på en silkes spira
River sönder tusen speglar
För olyckan är redan skedd
Är för evigt stämplad som svinet vilseledd
Så genom djupa murar
Så glömmer han sig bort
Och genom djupa klyftor är han rädd att bli förrådd
Lite som ord baklänges kommer han aldrig bli förstådd
Så ser du sanningen i taket, skriven med svartaste kol
Ser du när han faller, djupt ner i det svartaste av hål
Du ser han på en skuta med segel fulla av hål

De blöder osynligt snyggt som det ska vara
För bördan är något som alltid kommer förvara
Inte ont anande besvara, genom labyrinter
Fyllda av sin egen gråt
Och genom hjärtan som har brustit
Men psyket blir gjutet i stål
Säger fasaden, som måste vara på
Som en osynlig vägg, som är svår att komma ifrån
Det leder vägar, olika stigar ingen vart
Och genom mörka dalar leker demonerna tafatt
På gränsen till solens uppgång, slutet på denna natt
Nyckelhål som måste brytas, dörrar som glider upp
Så genom sanningen gör metaforer sin egen stads kupp

Han sitter långt där borta i skamvrån
I sitt mentala rum
Inlindad i ångest, av varje liten tum
Sugen fast i marken genom sin egen
Brunn
Den till livet, den till döden
Den till marken, som sluter våra öden
Den jord vi står på genom skinande kristaller
Den jord som ger och kärlek även då vi faller
Som solens strålar skiner in, i evighetens rum
Där sanningen är verkligheten och
Tillflykten blivit stum
där vill jag för evigt leva, i ett nytt och fint liv
transportera mig dit, tänd mitt ljus
så tänder jag ditt, genom kärlek och förlåtelse
så vi en dag genom tårar av förståelse
bygga den där segelbåten av flytande tegel
men våran segelbåt har inte hål i sina segel