skakar på huvudet åt politikerna, så dryga.

varför ska jag lägga en röst när det ändå

inte ge mig någon tröst? I det samhälle

jag lever finner jag ingen ro, endast i

min kärleks famn finner jag en tro.

En tro på hopp om en ljus kommen tid,

något jag länge längtat efter att ta vid. 

Hoppet om att en vacker dag bli den bästa

mor till de små, jag ska se dom krypa,

lära sig gå.

Kanske är min strävan för hög att nå,

kanske för svår att förstå, hur ska jag lära

mina små att känna en framtid trygghet

när politiker drar allt i enda stor smet.

En skyddande oro som sakta kryper mig inpå,

varför ska männsklighet vara så svår att förstå sig på?

och när ska rättvisans lag träda fram.

Röd som kärlek, blå som vatten,

fiender precis som hunden och katten. 

Där i mellan lever en luft, smutsig som ren,

stark som klen, alla går vi samma väg till slut

då vi kommer ångra röstens minut.