Alla går förbi utan att titta på mig.
Man sitter där och vill ha någon.
Någon som kan säga något vänligt till en.

Jag vet inte, känns bara så...
Jag bryter ihop lite här utan att direkt veta varför.
Aldrig käns mig så ensam som nu, trots att jag är omgiven av 100 pers.

Äh, jag överdriver säkert, men kan inte hjälpa det.
Vi hörs imorgon.