Jag, ännu ett främmande ord.
Hur definierar man ett ”jag”?

Handlar det om hur man beter sig, klär sig, vad man gillar för musik?
Eller är det din omgivning som bestämmer hur du skall vara, vad som är tillåtet, acceptabelt.
Eller är det ditt ”jag” ditt undermedvetna, som ingen ännu lagt märke till, inte ens du själv.

Mitt ”jag” försvann för längesedan, då jag blev mer medveten om andra dimensioner.
Allt kändes plötsligt så meningslöst, onödigt.

Varför ens engagera sig, när det bortom vårt synhåll, vår värld satt detta obegripliga och lurade någonstans.
Som en skugga du inte lagt märke till.

När min själ isolerade sig från omvärlden och alla mina nära, fanns bara det okända kvar.
Min kropp satt där och grät, grät över sina handlingar.
Sina idiotiska val.
Den kände sig inte längre välkommen bland de andra.

Kroppens ”jag” fanns inte längre, om det nu någonsin funnits.
Den viste inte heller om vem det var som styrde över alla dess impulsiva, självdestruktiva handlingar.

Ju mer blod föll, ju mindre blev dess ”jag”, dess tankar.
Desto mer lugn och inre frid.

Det var som om jag var där i något hörn och iakttog allt som skedde, men hade ingen kontroll över situationen.
Vet inte ens om det fanns någon varningssignal som skulle ha kunnat hindra det inre kaoset, jag var som paralyserad.
Allt gick så otroligt snabbt.

Sedan blev det för sent.
Mitt ”jag” hade inte längre makt, inte ens talan.