Det faller redan i September höstdeppigt regn över parkeringen och in över vår balkong.
Grannarna försöker febrilt starta sina blöta bilar i kamp mot regnet där nere på gatan.
Får nu en ,har ingen frukost hemma känsla där jag beskådar spektaklet från köksfönstret.
Gitarrer står och ler mot mig i varje hörn av köket som om dom var en form av publik.
Jag provar ”mig kommer ni inte åt minen” för att få dom att sluta glo sådär på mig.
Det hjälper inte så dom får väll stå där och beskåda husse i sitt bestyr att ”fönsterglutta”.
Känns som om dom där nere vill bevisa något för sig själva ”Jag startar bilen-alltså finns jag”
Men jag startar ingen bil, jobbar inget jobb och strider inget regn, finns jag egentligen?
Klart jag gör, jag finns ju här och beskådar bilfolket genom mitt titthål ut över staden.
Fyra dagar kvar nu,sen åker jag bort över helgen och kommer tillbaks lagom till måndag.
För jag får inte missa mitt ”vad ska du bli när du blir stor” möte på arbetsförmedlingen.
Jag har nog inte så mycket till övers för den myndigheten eller hur det är dom titulerar sig.
Föresten verkar det alltjämt vara en ömsesidig relation vi har arbetsförmedlingen och jag.
Så länge man kan ha ömsesidiga relationer så rullar det mesta på någorlunda friktionsfritt .
Det är först när det börjar ramla in för mycket känslor & pengar i saker o ting som det blir fel.
Läste om en Amerikan som fick hela livet sabbat av att han vann jackpott och hanterade det fel.
Dom där nere blir färre och färre vart efter bil efter bil lyckats rulla ut från parkeringen.
Jag ska slänga sopor snart i våran ”nu finns inte sopppåsen mer” anordning i trapphuset.
Egentligen är det bara ett hål i vägen där sopppåsen åker ner i ett rör till källaren.
Förbannat smidigt är det om man är van vid att behöva gå ut med påsen så är det här drömmen.
Jag längtar iväg, det gör man ju jämt föresten, till något som inte är vardagsgrått och trist.
Plötsligt slår det mig att jag har lyckats slå ihjäl en sommar till just som regn dropparna tätnar.
Igår såg jag fem långfilmer efter varandra utan att reflektera över att man inte gör så.
Jag kom att tänka på när man var mindre och man lovade sig själv att när jag är vuxen,
,då ska jag få göra precis som jag vill och äta pannkaka till frukost med glass till och sylt.
Jag vill bara informera mitt ”lilla” jag om du hör mig att nej det är det sista du vill.
Att få välja själv är kul en stund det är sen det börjar bli problem när själv görandet ska passa in.
Jag sökte jobb här om dagen genom att ringa upp en arbetsgivare som svarade muntert.
Jag presenterade mig och när han berättat att han inte behövde någon så fick han mitt nummer.
Hur skulle jag själv reagera om någon ringer mig klockan elva en måndags morgon och frågade?
Inte skulle jag ha något jobb att skänka det är en sak som är säker så det är svårt att klandra ett nej.
Nu ska jag ta mig iväg till affären och köpa dyrt snus och något torrt bröd till frukost.
Vem vet, det kanske piggar upp med en kopp kaffe så här till frukosten så jag får väll brygga det.
Nu har nog bilfolket kommit fram till sina viktiga jobb vart dom jobben än må vara.
Men ikväll vid fem, sex tiden...då står jag där i fönstret igen och avundas att dom får somna lätt.