Som en lucka i tiden
då jag och en främling finner en gemensam bekant.

Hon minns henne vid det flicknamn som hon bar 40 år tidigare.

Vi talar båda om hennes glada skratt och kvittrande röst.

En lucka i tiden.

Hon talar med värme om bröllopskortet som hon har i sitt album.
Jag säger att de är skilda nu.

Hon säger att de sågs sista gången under tråkiga omständigheter.
Sjukhus.
En man och en mamma som gick bort.

Jag tänker på alla dagar de levt sedan dess.
Hemska dagar. Fantastiska dagar.

Som de inte delat.

Trots den värme som fyller rummet
då vi börjar tala
om en gemensam bekant