Mitt framför henne
tornade
de enorma bergen upp sig
precis som i tonårens
mardrömmar

hon återupplevde
utanförskapet
ensamheten
de hånfulla blickarna
och de knappt synliga
men medvetna slagen

Hon hade egentligen aldrig glömt
bara gått vidare, på ett sätt
som det kanske hade förväntats av henne
att gå vidare

men där inuti
hade ingenting förändrats
allt det där
fanns ändå kvar
som en klumpig
värkande del i henne

Ibland föreställde hon sig det
som ett barn som inte kunde komma ut
som ett barn som levde sitt tysta
stumma liv
någonstans inombords

Hon tänkte
att någon gång måste det ju
gå över
någonstans måste det ju
finnas en gräns
där hon längre inte kunde låta
det onda styra
för hon kände så tydligt
hur allt det gamla
gjorde henne tung
och svag

Det som var det svåraste
var att hon så väl kunde känna
att det var något grundläggande
som fattades henne
något hon inte tycktes ha fått
som de flesta andra hade

Hon hade svårt att sätta fingret på
exakt vad det var

men det hade nog
med livet att göra
med att ta saker som de kommer
att klara sig
att ta dagen med en lättsamhet
och att glädjas

Hon ville så gärna
kunna vara på ett annat sätt

bli så som hon föreställde sig
att hon kanske var
innerst inne

kanske var hon egentligen
klarare i blicken
mjukare i rörelserna
varmare i talet

kanske var hon mer av något
som hade med frihet att göra

Hon tänkte sig sitt hjärta
pulserandes extra
av nytt syrerikt blod
eller hennes själs närvaro
lysande
i ett nedsläckt rum

Det verkade också pirrande
och skönt
att spontant kunna uttala
ord och meningar
som hade med närhet
kyssar och kramar
att göra

Det var de här tankar
hon omgavs av
då det där stora och svåra
kom över henne igen

Hon var så trött
på att gå på tå
inför sig själv och andra
och låtsas
som om hon inte fanns

när hon egentligen ville våga mer
ville finnas
och vara viktig
behövd

och älskad.