Jag är 21 år nu. Det är fem år sedan han blev utvisad. Fem år sedan jag förlorade mitt barn. Vårt barn. Och den lilla bit jag hade kvar av honom. Men jag har klarat mig. Faktiskt anser jag att jag klarat mig alldeles utmärkt. Visst, livet har inte varit detsamma, men jag har överlevt iallafall.

Jag tog aldrig livet av mig. Jag klarade inte av det. Det lilla ljuset jag hade kvar, av att jag kanske skulle få träffa Slobodan igen, det var det som höll mig vid liv. Som fick mig att orka.

Det var för ett par dagar sen. Jag fick ett samtal från ett konstigt nummer. Ett ovanligt långt nummer. Det visade sig att det var från Svenska Ambassaden i Slobodans hemland. Det var Slobodan som ringde, och han berättade för mig att han skulle komma tillbaks. Han skulle komma hem. Hem till mig. "Okej", viskade jag i luren. "När då?" Jag var mer chockad än glad, men innerst inne var jag överlycklig.

Han skulle landa på fredagen klockan två. Jag var chockad. Jag var nervös. Jag längtade, men samtidigt fruktade jag. Jag undrade hur det skulle vara. Om jag skulle gråta. Kanske skulle jag spricka av glädje? jag tog ledigt från jobbet för att möta honom. Terminal tre, lite över två.

Jag kom till flygplatsen tidigt. Redan kvart i två klev jag av tåget och strosade mot terminal tre. Väl där hittade jag en bänk. Jag var rastlös. Och jag var enormt nervös.

Visst hade jag haft kortare förhållanden efter att Slobodan åkt. Jag hade varit ledsen och behövt tröst. Men jag hade även varit arg. Arg på Slobodan för att han åkt, fastän han hade blivit tvingad att åka. Men varför var han tvungen att ha ett eget hemland? Varför var inte det Sverige? Varför var han inte fri. Jag hade många gånger undrat om han hade haft nåt förhållanden i sitt hemland. Hans pappa hade berättat en gång att han kunde få mycket vackrare kvinnor i hemlandet, jag var bara svensk.

Så visst, jag hade tröstat mig med andra killar. Jag hade haft andra som hämnd. Men samtidigt hade ovissheten varit stor. Vi hade fått ett abrupt avslut. Vi hade aldrig fått säga hejdå. Så egentligen hade det aldrig riktigt tagit slut mellan oss. Men vi hade inte pratat på fem år. Varför? Jag vet inte. Jag ansåg, och anser fortfarande att det låg i hans händer. Jag visste ju inte var han var. Hur man skulle få kontakt med honom. Jag hade försökt ringa Svenska Ambassaden och konsulatet i hans hemland otaliga gånger det första året. Men de hade inget svar. Det visste inte ens vem han var. Så efter det hade jag slutat. Och försökt börjat leva. Och det hade ju funkat, och gått sin gilla gång. Och för ett år sen hade allt börjat kännas normalt. Efter fyra år av ovisshet och längtan hade jag börjat bli lycklig med det jag hade. jag antar att jag var glad att jag levde. Att jag inte hade gett efter för min sorg och längtan. Men nu skulle vi alltså ses igen. Efter fem år. Jag och Slobodan.