När jag satt där på flygplatsen med mitt bultande hjärta blandades min förväntan med oro. Samtidigt som jag verkligen vill träffa Slobodan undrade jag om det skulle vara samma Slobodan som lämnade mig för fem år sen.

Hade han förändrats? Hade han blivit någon annan? Mitt i all undran och väntan slog det mig att den Slobodan jag satt där på Arlanda flygplats och väntade på, han kände jag inte. Och han kände inte mig. Vi skulle förmodligen vara främlingar för varandra.

Rastlösheten växte och till slut visste jag inte var jag skulle ta vägen. Vad fan gjorde jag där? Jag satt och väntade på nån jag inte kände och som jag inte träffat på fem år. Jag var inte glad någonstans längre. Jag hade varit glad när jag hörde hans röst i telefonen när han berättade att han skulle komma hem. Men efter det hade jag fyllts av frågor och tvivel, och jag ville inte längre träffa honom. Varför ville han träffa mig? Jag var förvånad att han ens visste att jag existerade. Han hade ju inte hört av sig. Kanske inte haft möjlighet. Men hade vi inte älskat varandra mer än något annat?

Mitt mod sjönk mer för varje minut. Klockan var nu två; hans flyg skulle landa. Bara den insikten fick mitt hjärta rusa av nervositet och jag trodde det skulle springa ifrån mig. Jag bytte bänk. Satt mig längre ifrån ankomsthallens utgång och bara satt där. Jag försökte lugna ner mig. Försökte intala mig själv att det bara var en kul grej. Trevligt att träffa en gammal vän.

När jag satt där långt in i mig själv och mitt alldeles skälvande medvetande märkte jag plötsligt att någon gick emot mig. Det var en lång gestalt. Den påminde om någon jag kände..