Grå daskiga dagar åt grå daskiga människor.

Vi bor ju trots allt i Sverige, finns det något att klaga på?

Ensamma, lagomiga Sverige ja...

Lycka är till för dom som klarar av den, vilka det nu är.

Vad är lycka förresten?

Att uppnå sina drömmar? Finna kärleken?

Vad är kärlek?

Allt detta är saker vi, alltså människor, har hittat på. Vad bestämmer det?

Vem bestämmer det? Om jag helt plötsligt vill börja kalla fisk för fågel, är det fel?

Smakar det samma för mig som för dig? Fisk alltså.

Det finns mycket man inte kan peka på, bestämma, förstå sig på...

Ändå försöker vi alla vara så otroligt jävla bestämda med allting.

Varför måste vi leva och vara på ett visst sätt? Tänk er att gå tillbaka ett par hundra eller tusen år?

Har vi gått framåt eller bakåt i utvecklingen?