Rost


Husen stod tätt, som för att hålla värmen den iskalla dagen då man fann henne. Hon hade spolats upp på strandkanten intill det iskalla vattnet som en sorts minnesbild efter nattens storm. Hennes långa röda hår låg intrasslat över den nakna bleka huden och dolde hennes bröst. De gigantiska strandvillorna kastade sina skuggor över denna del av stranden, där vattnet ofta flödade in under villornas upphöjningar. Mörka moln rullade in över stranden och varnade om mer oväder.
Med vågorna spolades kroppen allt längre och längre in mellan husets rostiga pelare tills den tillsist stannade. Håret lindade in sig runt en av pelarna och gjorde att det såg ut att ha färgat av sig på hela nedre delen av byggnaden. En korp flög in och sökte skydd intill kroppen just när regnet åter började falla.

Det var oktober månad och en storm hade omslutit ön och gjort invånarna i stort sett isolerade från fastlandet. I tre veckor hade mörka moln legat som ett täcke över himlen och gjort att höstmånaden varit mörkare och kallare än vanligt. Allt detta bidrog till att det lilla samhället kändes ensligt och stämningen på de små gatorna var oerhört mörk och tung.
Anna hade ett meddelande och fyra missade samtal på mobilen när hon vaknade. Hon fick ett pirr i magen när hon tryckte fram avsändaren men blev lika snabbt besviken. Meddelandet var från Martin, men var jobbet som det handlade om, ingenting annat.
”Dom har hittat en oidentifierad kvinna död på Norråstrand. Jag är på platsen, kom då du vaknat./Martin”
Anna suckade och klev in i badrummet. Om hon kanske skulle sminka sig lite idag? Då kanske han skulle uppmärksamma henne till slut. Hon borstade det långa håret och satte upp det i en slarvig knut. Åter igen gav hon ifrån sig en djup suck. Hon hade haft samma svartfärgade hår i vad som kändes som en evighet nu. Hon drog på sig lite mascara och synade resultatet. Det fick duga.
Väl framme vid Norråstrand hade ett flertal poliser samlats bakom avspärrningen. Det regnade än och det tycktes inte verka avta i första taget. Anna klev ur bilen och fick med ens syn på Martin. Denna Martin som hon gått och trånat efter i flera månaders tid, men som inte visade något som helst intresse av henne. Han hade vandrat iväg en bit från brottsplatsen. Antagligen för att få sig en nypa frisk luft, vilket man kan behöva få ibland i detta arbete då man väldigt ofta är omringad av döden. Han tände en cigarett och fick syn på Anna och log. Hon gick fram och nickade allvarligt mot honom och fick ett moln av rök mot ansiktet som svar då han retsamt blåste ut den bolmande tjocka röken. Han var alltid lika fräck och retsam mot henne. Men det var också en av de olika egenskaper som gjorde att Martin hade henne lindad kring sitt finger.
– Snygg som fan, sa han och tog ett till bloss. Anna visste inte riktigt vad hon skulle svara och det verkade Martin se.
– Tjejen alltså, la han till.
Anna rodnade generat. Självklart, vad hade hon väntat sig? Att det var henne han syftade på?
– Ja! Nästan ropade hon. Eller, jag menar jaha. Jag har inte sett än.
Hon tittade bort mot brottsplatsen och kände riktigt hur Martin stod och flinade mot henne.
Han fimpade cigaretten och följde henne fram till husets kortsida. Ett flertal stövlar stod uppradade bredvid husväggen och Anna stack ned fötterna i ett par gigantiska gröna stövlar och tänkte irriterat för sig själv att polischefen aldrig tycktes minnas att de hade en kvinna med i gruppen. Hon hukade sig under byggnaden och vadade ut i det kalla vattnet. Martin följde henne tätt inpå och räckte henne en ficklampa. Lyset från den lilla lampan lyste lika starkt som en lastbilsstrålkastare.
– Här borta är vi! Ropade en röst längre in i mörkret.
Det var Roger, en gammal veteran inom poliskåren som Anna stött på med jämna mellanrum och som inte riktigt ville förlika sig med att en kvinna råkade ha en högre ställning inom branschen. Han gillade inte att arbeta tillsammans med Anna, och det visade han alltid med att ge henne olika smeknamn så som ”bönan”, ”smulan”, ”snäckan” och andra hånfulla namn som syftade på att hon var en kvinna, och ingenting annat än en kvinna.
Idag verkade Roger däremot mer koncentrerad på att rikta sitt kvinnoförakt mot den nakna och livlösa kvinnan som låg nedanför hans fötter. Men riktigt så upptagen var han inte att han inte hann kasta in några smaklösa kommentarer om att nu när Anna kommit hit kunde dem inte roa sig med jäntan längre. Martin verkade tycka att det var ett fruktansvärt roligt skämt och flinade upp till öronen när han skakade hand med Roger och de andra tre poliserna.
– Ni två är de första som anlänt från kriminalroteln än så länge. Rättsläkaren verkar ligga
hemma mellan kärringens lår, så än så länge har vi inte fått hit någon som kan flytta henne.
De andra poliserna vadade iväg i riktning mot en torr sandplätt där det låg diverse strålkastarstativ och uppriggningsanordningar till lampor som skulle ställas i ordning för att lysa upp platsen.
Vattnet där kroppen låg hade ebbat bort i takt med att man samlat in olika prover och bevismaterial, och nu låg hela kroppen blottad. Vattnet var mörkt och grumligt och stanken från liket etsade sig fast i näsborrarna. Anna svalde en kväljning och drog på sig ett par vita gummihandskar. Hon kunde inte komma undan känslan av att kvinnan var fruktansvärt lik henne själv, och det gjorde henne fruktansvärt illa till mods. Det faktum att Anna själv hade likadant rostfärgat rött hår under hennes färgade svarta, var det nog bara hon själv som visste om. Men att hon även hade slående lika ansiktsdrag som kvinnan hade även Martin och Roger upptäckt.
– Jag sa ju att hon var snygg, sa Martin och gav Anna en lätt knuff i sidan. Anna trillade nästan omkull i vattnet, inte av att han knuffat henne utan snarare av häpnad av det han sa.
En underlig känsla fick henne att flytta blicken bort mot stranden. Det stod en man ute i regnet och tittade på dem. Han stod alldeles stilla och verkade inte ett dugg berörd av regnet. Anna vände sig mot Roger.
– Jag vill att ni påbörjar en dörrknackning i kvarteret. Och alla civila som befinner sig på platsen ska förhöras.
Roger flinade och ropade på sina kollegor.
– Hörde ni grabbar!? Vi ska tydligen börja jobba nu enligt bossen här!
Han skakade på huvudet och synade Anna från topp till tå på sitt översittarsätt och stack sedan mumlandes iväg. Anna spanade ut över stranden. Mannen var borta.

När kroppen fraktats bort och de undersökt platsen färdigt mötte Anna och Martin upp ett par andra kollegor för att ta en drink på en nyöppnad krog. Stället var totalt fullsmockat och stämningen var livig. Anna märkte hur flera kvinnor som gick förbi bardisken slängde ivriga blickar mot Martin. De var alla självsäkra, storbystade kvinnor med trendiga kläder och snygga frisyrer, Annas totala motsats enligt henne själv. Hon suckade och beställde in en andra drink när mobilen ringde. Den intensiva ljudnivån gjorde att hon inte kunde höra ett ljud av det som sades i telefonen så hon rusade iväg till toaletten där det var något tystare.
– Ja, det är Anna.
Inte ett ord hördes från andra änden.
– Hej, det är Anna, försökte hon igen.
Då hörde hon hur någon flåsade i andra sidan luren.
Hon la på och tänkte att det nog säkert var någon av kollegorna som spelade henne ett spratt och just som hon skulle gå ut ur toaletten ringde det igen.
– Lyssna här! Jag är på väg tillbaka till er så ni kan sluta larva er, sa hon irriterat men blev avbruten av något som lät som en bandinspelning.
– Snälla... Jag gör vad som helst... Låt mig gå...
Det var en kvinnoröst, en röst fylld med dödsångest och förtvivlan och i bakgrunden hördes regnet och blåsten som tjöt omkring henne. Anna visste direkt vad allting handlade om. Det var kvinnan från stranden. Hennes hjärta gick på högvarv och hon sprang ut till garderoben för att hämta sin kappa och utan att ens säga adjö till Martin och de andra rusade hon ut på den mörka gatan. Hon genade genom en park och började plötsligt känna sig väldigt yr i huvudet. Någonting var fel. Hon plockade fram mobilen ur fickan men siffrorna grötade ihop sig och hon började se dubbelt. Svetten rann efter ryggen och hon kände paniken växa. Hon hade blivit drogad. Benen ville inte riktigt lyda På håll fick hon syn på en parkbänk som hon förgäves försökte nå. Hon trevade med armarna utsträckta framför sig men kunde inte bedöma avståndet till bänken, då hon snubblade till med ena klacken och allt blev svart.

När Anna började kvickna till mindes hon först ingenting. Hon kände att hon låg på något som kändes som jord men det var så mörkt att hon inte riktigt kunde se någonting. Efter ett tag vande sig ögonen vid mörkret och hon kunde se att hon befann sig i någon sorts jordkällare. Väggarna var gjorda i betong och den enda utgången i rummet var en lucka som satt högt uppe i taket. Det var också från en liten springa vid luckan som rummets enda lilla strimma ljus kastade sig ner över golvet. Anna kände sig alldeles luddig i hela huvudet och trots att hon förstod att hon hade blivit bortförd så kände hon sig tillråga på allt ganska lugn. Hon började metodiskt att leta efter ställen att ta sig ut på. Det var då hon fick se den, den stod längst inne i ett hörn övertäckt med ett gammalt smutsigt lakan. Det var en stor spegel. Anna drog långsamt av lakanet och hoppade bakåt med en sådan förskräckning att hon ramlade i golvet. Hon satte sig darrande på knä och tittade på sin egen spegelbild.
Hennes hår var rött igen.