Höstvindarna slet och regnet rev i de avlövade vindpinade träden i mörkret utanför det stora panoramafönstret. Jag stirrade håglöst ut på min egen spegelbild. För tredje kvällen den här veckan var jag lämnad ensam hemma. Han ”jobbade över”, som det hette. Ovissheten slet i min kropp, jag började rastlöst gå av och an, fram och tillbaka i den tomma lägenheten. Maten stod framme, men jag var inte sugen. Jag landade till slut i soffan och kunde inte låta bli att stirra på dörren i hopp om att den snart skulle öppnas.

Han trodde han var diskret. Igår kväll hade han gått in i sovrummet, men slarvigt nog lämnat dörren på glänt. Jag hörde hans mumlande röst när pratade med henne i telefonen; lösryckta ord som ”imorgon”, ”träffas” och ”det ska bli kul”.
Vad skulle bli kul? Eller, rättare sagt, med vem?
Åh, den gnagande känslan och laddade spänningen höll på att göra mig tokig!
Sedan hade han sett så nöjd och glad ut när han kom ut ur sovrummet efter telefonsamtalet. Sett på mig tankspritt och gett mig en förströdd klapp och gått ut i köket.

Allt hade förändrats när vi flyttade till den här lägenheten. I den förra hade jag stormtrivts, det hade varit liv och rörelse utanför fönstret, människor som gick förbi och hade bråttom till och från jobbet, fåglar som byggde bo i trädet utanför köksfönstret. Härlig atmosfär och trivsamt, soligt läge – värsta reklamannonsen! Kunde inte vara bättre!
Den här lägenheten var ”modern”. Den saknade själ, atmosfär och känsla. Allt den hade att skryta med var ett stort panoramafönster, vars utsikt var vatten. Och så dessa vindpinade träd. Jag hade sett en tufsig rödspräcklig katt hukande smyga sig förbi då och då. I övrigt fanns det inget liv, ingen rörelse. Jag kände mig ensam i detta mänskliga akvarium. Men han förstod inte det. Jag hade inte kunnat säga vad jag kände. Det kändes bara… inte rätt.
Vårt förhållande nu för tiden var uppbyggt av outtalade meningar och kvävda känslor. I alla fall från mig.
Och i och med flytten hade han blivit annorlunda. Gladare, muntrare, men på ett misstänksamt sätt. Hans känslor här hemma var frånvarande, han hade tappat fokus på oss, det märktes. Inte heller det kunde jag fråga honom om. Jag fick nöja mig med att gissa och hoppas att allt skulle bli bra igen, att min magkänsla var fel. Jag rannsakade mig själv många gånger - vad hade jag missat? Vad hade jag gjort fel?
Det kanske fanns många små vinkar på vägen, men att peka ut exakt när det började gå snett, det vete katten om jag skulle kunna.

Lägenhetens väggar var vita, de sparsmakade möblerna ledde till föga inspirerande tankar. Endast soffan var egentligen i min smak, en dröm i laxfärgad plysch med puffiga, fylliga kuddar att sjunka in i.
Den förra lägenheten hade haft en öppen spis som naturlig mittpunkt i vardagsrummet, här tjänstgjorde istället en stor platt-tv som ömsom färgsprakande fokus, ömsom stor, svart, tom ruta som lyckades fylla hela rummet med den känsla jag bar – tomhet.
Jag tänkte tillbaka på allt roligt vi haft, allt härligt vi gjord, våra mysiga stunder i soffan. Det kändes som om min mage skulle implodera vid tanken på att jag kanske skulle förlora det. Jag kved vid blotta tanken!


Nu hörde jag steg i trappen, de välbekanta ljuden från hans skor. Men vad nu – de ackompanjerades av ytterligare ett par skor! Rassel av nyckeln och mumlande röster utanför innan dörrhandtaget trycktes ned. Där kom han. Och hon! En kvinna med svallande långt rött hår, gröna ögon och ett glittrande leende. Resten av henne minns jag inte. I raseri kastade jag mig framåt, hoppade på henne, klöste henne i ansiktet och skrek i förtvivlan. Han hojtade någonting, försökte hindra mig. Mitt blinda raseri vändes mot honom istället. Jag skrek, klöste och bet honom i armen. Båda var helt överrumplade av min attack och försökte avvärja sig från min tumultartade framfart. Jag hörde röster som hojtade ”Neej!”, ”Låt bli det där!”, ”Ta bort henne ifrån mig!”
Till slut lyckades han få bort mig ifrån dem båda. Hon hade ett stort, djupt rivmärke tvärs över ögat och han hade ett rivmärke på armen och blod droppade ner på golvet från stället där mitt hatiska bett träffat på armen.
Jag stirrade hetskt på dem och kände hur det riktigt morrade långt ner i min strupe! Jag HATADE den där rödhåriga kvinnan som stod där i hallen. Han var MIN!
De blängde flämtande på mig och såg förvånade ut över mitt tilltag.
Han tittade chockat på hennes sargade ansikte.
”Åh, herregud, Betty, jag är så ledsen! Jag vet inte vad som flög i henne. Det har aldrig hänt förut. Imorgon är det jag som går till veterinären och avlivar kattskrället!”