Försöker låta mig omfamnas
istället för att skygga

men det är mörkt nu

Mitt fokus är på det kalla frostglittrande
i asfalten
för jag vågar inte möta stjärnorna

de faller ändå
då de är som vackrast

substituet räcker
frostglittrandets spegelbild

marken är hård
det är ingen överraskning
om jag faller

och lyktstolparna är så avlägset glesa
att jag gång på gång får repa mod
och ta ett nytt andetag
för att skräckslagen och frostbiten och markbunden
springa mot nästa strimma ljus