Alla ytor bär spår,
sina egna minnen, kapitel,
kanske inte stolt,
kanske mer av tvång.
Utan den sidan
skulle ytor rämna,
falla i glömska,
och det som en gång var
falla som höstlöv
mot marken.

Alla ytor skaver,
skrapar idogt på ytan.

I ansiktet...

Vackert...
Solbadat, stylat,
de enda spår synbara
för ett tränat öga
var,
att de där mellan
inte talade samma språk.

En fräsch pålaga
på en gammal text,
bara ord...

Alltjämt en yta...