De är ofrånkomliga, stegen.
Han tar ännu ett och kliver ut
i alltför trånga fångkläder
och gör egendomliga ljud.
Dom promenerar sönder gårdagen tills det
att ingen mark går att spåra
sedan ler de lätt åt korsdraget
de skapat åt den lånade morgonens dårar.
Jag kan samla alla minnen här och
ställa mig bredvid men aldrig
sakna dig som jag saknar dig
och för alltid sakna dig invid.
Så jag går sönder för att rekonstruera
Sliter av för att växa ut
Kysser väggarna som vill ha mera
och insisterar med mina egendomliga ljud.
För det är tonerna som tonade ner
de skrik vi skrev till varandra,
jag har dom härintill och de blir allt fler
men jag lär mig dag för natt att behandla.
Allt det här i ett tåg som tvingar mig att
komma ihåg hur en uppförsbacke mår då ingen
vandrar.
Hursom sitter jag här i 100 km per minne
och baklänges dessutom genom sans och vett.
Det är angivet redan, hur du fastnar intill.
Ge mig tid, hjärtat.
Ge mig cancer rätt och slätt