Värmen slår emot mig likt en våg utav förväntan. Bortom horisonten breder Anderna ut sig, vitklädda toppar som andas mystisk, beundran och kärlek, en mur som både skyddar och kväver, det vackraste av täcke gjord på evig snö.
Jag är tillbaka i Chile. Det är januari och högsommar, värmen sprider sig längs med bergen för att lägga sig som en ogenomtränglig dimma över husen, människorna och naturen. Den chilenska huvudstaden ligger belägen i en gryta, en gryta som på sommaren nära nog kokar över.
Jag tar bussen in till centrum, gula, små och fullständigt livsfarliga fordon som för väsen och kör alldeles för snabbt. Bussar som saknar säkerhet, till bredden fyllda med människor av diverse slag, vissa sover, andra sminkar sig, någon talar i telefon, försäljare ropar ut glassortiment och kalla drycker medan en ung kille på gitarr underhåller.
Jag kliver av vid Plaza de Armas, köper en moto con huesillos och slår mig ner för att beundra målarnas verk.
Längs huvudgatan ligger affärerna tätt, Santiago är en modern storstad, men området där jag bor saknar affärer. Jag möter en kvinna som undrar varför jag bor ”i ett sådant fult område”. Jag svarar att mina vänner bor där. Hon tittar på mig som om jag vore galen.
Efter en dryg vecka har jag tröttnat på Santiago. Så en stilla kväll då den värsta värmen lämnat staden sätter jag mig på bussen för att åka ner till söder. Det är något jag gjort förut, jag vet vad jag vad jag har att vänta. Och jag fullkomligt älskar denna resa mellan Santiago och Frutillar. Jag ser solen försvinna ner bland bergen, mörkret sänker sig över landskapet och den stjärnklara himlen har en oändlig historia att berätta. En efter en somnar mina medpassagerare och snart är det bara jag och Anderna kvar. Slutligen vaggas jag till sömns och då jag vaknar är det morgon på busstationen i Frutillar. Jag är aningen yrvaken och hittar inte riktigt i den lilla staden. En vänlig man på vägen hjälper mig, han till och med följer mig till det gula huset där jag varit så många gånger förut. De skäller på mig för att jag inte ringt och sagt att jag skulle komma tidigare, de ville ju så gärna hämta mig vid busstationen, men snart försvinner allt i en härlig dimma av återförening.
Tiden i Frutillar tillbringar jag nere vid sjön med vulkanen som vacker bakgrund. Vi grillar i trädgården och Pedro läser Pablo Neruda och bjuder på pisco.
Jag besöker Chiloé, en ö där tiden står stilla, en ö som andas mystisk, regn och lugn.
En släng av magsjuka får mig att längta hem. Vi åker till norr och badar i Stilla havet, tittar på stjärnor i La Serena och äter \"empanadas de marisco\"
Jag befinner mig på andra sidan jordklotet, i Chile känner jag mig hemma.