Livet bemönstar
befläckar mig, mer än mina randiga strumpor
Grå ögon, barnskrik, ångesten
- hur länge sitter de kvar?
När slipper jag
skrubba mig med stålborste och hårda ord
När slipper jag trängas
med mina egna andetag

Jag går ju fortfarande
fastän skorna skaver
Jag kan sitta på en blå stol
och låta min värme etsas fast
och mina hudflagor göda rälsen
Och jag kan slita i gardinerna
precis som du

Så varför såg jag aldrig utsikten
när jag alltid suttit vid fönsterplatsen
Varför var aldrig svaren enkla
när mina frågor var så små

Jag som springer över vägen
utan att se mig för
Jag som möter regndroppar i gränden
och river mig på fel saker
Jag som dansar mitt i gatan
och ritar varelser som aldrig sover

.. och vrider och vänder på dina händer
i hopp om att finna mig själv
Kanske står mitt namn där, inristat i din handflata

Och jag kan skrika
att världen är trasig
Och laga laga laga
med hjärta och leenden
Men jag räckte inte riktigt till

Jag hann aldrig säga
att jag liksom bara orkar inte mer