Så nu svävar vi med lätta fjädrar igen,
högre och högre!
Även om allt är frustrerande, så kan någon annan ta min skit,
det känns bra.
Och dagarna är inte längre enformiga, som min gamla farmor,
de är inspration för varje ögonblick.
Jag är inte längre senig,
jag fryser inte,
jag behöver inte någon varm famn,
men jag vill att den ska finnas där endå.
Jag är en stor bekostnad för min familj, det ska nog vara så.
Snart är jag vuxen, och då ska jag fan leva!