Har jag reparerat mig nu?

Har jag blivit så hel
att all den där
innehållna gråten som
behövdes för att hålla mig
samman

måste ut.

För
ut kommer den och
jag gråter till fel låtar
"Today will be the day when mourning ends"
och jag gråter jag skakar och
alla som går förbi mig stirrar men
de stannar inte.
Inte idag heller.

"I'll chase the demons back where they belong"
och jag gråter inte längre för
jag har glömt bort hur man egentligen gör.
Jag trycker fram en tår
och väntar på
det där egentliga.
Skaket. Attacken.
Jag har ingen anledning
egentligen.

Bara att livet är så lite,
så mycket ibland.

Har jag skurit bort det nu som inte är jag?
Osäkerheten. Blygheten. Det som är jag.
Jag lindar mina bröst och de syns nästan inte då.
Jag är ingenting,
allting,
någonting
som är allt däremellan.
Jag vaknar på morgonen och stryker inte lätt med handen över dina höfter.
Jag ligger kvar i sängen tills hjärtat slår i otakt och jag inte längre kan andas.

Då går jag upp.
Dricker kaffet(giftet),
det enda giftet jag har.

Fråga inte hur jag mår,
eller snälla gör det.
Se rakt igenom mig så att jag slipper svara.

För jag vet inte.
Nej jag vet inte
hur jag mår.
Jag mår som om
livet har tagit tag i mig
och
jag är tretton igen.

Tretton är en ålder som gör ont
som gör uppror.
Men alla har slutat med
revolutionen.
Jag står kvar där ensam.

Revolutionen ska komma,
den ska komma
idag.
Vi ska vara något
som är allt mellan
allt och inget.
Inga män inga kvinnor.
Utom du då, för
du är kvinnan för mig.

Jag vet det låter fånigt.
Jag vet.