När vägen kantades av rosor
och försommarens dofter
kittlade sinnet,
var förvisso stegen
inte tyngda av kängor,
men de ljöd.

Du gjorde resan var dag
och fann ett nöje, njöt,
att i ord leka med vardagen.

Det var inte alltid ljuva ord
som besjöng vardagen,
men de var, trotts...
och en aning rosendoft i ett leende.

Du gjorde resan, tillät dig le,
i allra högsta grad leva
vid sidan av insikten,
fullständigt strunta i
alla vägval.

Kängorna?

Du hade alltid lätta sommarskor,
som om du i nästa sekund
var redo att fly.
Men jag såg dig aldrig springa,
även om du gled fint
genom vardagen.

När vägen nu snart kantas av rosor
gör jag det ensam,
men innan skall saknaden slå,
som tunga steg, i vintermörker,

som kängor