Flickan som klev på bussen var inte som andra
hon hade ett leende på läpparna och hennes ögon var kaffebruna och varma
Hon hälsar på bussens passagerare och försöker att slå sig ned bredvid Fru Grå
trots att det finns flera tomma rader längre bak
Fru Grå är inte alls road, hon låtsas inte se
och väskan har hon placerat på sätet bredvid

Men flickan skrattar åt fru Grå,
ger henne en röd ros
och dansar sedan ut genom bussens dörr
samma väg som hon kom,
kliver av på samma hållplats hon steg på

Det är inte hennes fel att världen är grå
och hon tänker skratta åt den där småstadstragiken så länge hon lever
För genom hennes kaffebruna ögon lyser staden i regnbågens alla färger,
och regndropparna som träffar hennes tunga när hon gapar smakar kanel

Hon bjuder upp portföljmannen med pressvecksbyxorna till dans genom parken,
och han glömmer bort sig själv och dansar med
Plötsligt är hon försvunnen, flickan med de kaffebruna ögonen,
men leendet på mannens läppar finns kvar
och han delar ut leenden till alla människor på gatan ur sin portfölj

Den kvällen får Herr Grå en röd ros av sin hustru
och han kysser henne godnatt för första gången på säkert åtta år

Nästa morgon piskar regnet mot fönsterrutorna
och morgonkaffet smakar kanel
Idag ler fru Grå mot busschauffören i buss nr 37
och pressvecksmannen dansar med höstloven i parken
Det kan hända saker som får en vanlig småstad att lysa i regnbågens alla färger
och världen behöver faktiskt inte alltid vara grå