Hej, jag heter Moa Lindén och det är jag som ska berätta om mitt livs viktigaste beslut. jag står vid strandkanten och tänker tillbaka på alla bra stunder jag uppleft, men alla mörka och svåra minnen kommer ikapp. jag ryser genom hela kroppen av att bara tänka på det, men jag tvingar mig själv tillbaka till ett minne, ett minne av en fest. festen var för mig. Jag hade bara två dagar tidigare fyllt 15 år jag hade med andra ord blivit byxmyndig. Festen började bra men efter ett tag började det gå över styr. Ett par satt och hånglade i ett hörn, Pia satt och grinade i soffan medan Anna försökte trösta henne, ett gäng killar stod på altanen och diskuterade något. Jag antog att det handlade om matchen mellan IFK Göteborg och Malmö. Jag vinglade vidare mot mitt rum då Alex la sin arm runt min midja.

- Du är full Alex, låt mig vara! sa jag med en sluddrig röst.
- Skit i det, slappna av lite. Vi vet båda två att du alltid gillat mig.

Jag kände hur det hettade i mina kinder trots kylan i luften och den isande blåsten. Tystnaden varade under några minuter, men jag märkte inte själv att han styrde mig mot mitt rum. Greppet runt min midja hårdnade, han öppnade dörren och puttade mig in i rummet. Jag började gripas av panik och tankarna flödade fritt. Jag rusade mot dörren, men han tog ett hårt grepp runt min hanled och drog mig intill sig. Jag kämpade mot hans grepp, men jag hade inte krafter till att ta mig loss. Han kysste mig men jag kände bara avsmak, hans händer var överallt och han började slita i min blus. jag vet inte var jag fick krafterna ifrån men jag skrek, så högt jag orkade. Pang! Det svartnade, han hade fått panik och knutit sin hand och gett mig ett kraftigt slag mot tinningen. Jag hörde Pias röst intill mig, det var i paniken i hennes röst som fick mig att inse vad som just hade hänt. Jag kände mig plötsligt klarvaken och satte mig upp. Jag blev yr och la mig genast ner igen, rummet snurrade och rösterna i rummet kom längre och längre bort. Det sista jag hörde innan jag svimade var Alex röst.

- jag fick panik då hon började skrika, det var inte meningen att slå henne! Oron i hans röst ekade inom mig.

När jag några timmar senare vaknade upp låg jag i sängen, jag nuddade med finger topparna vid mitt högra öga men drog lika snabbt bort dem. Jag såg mig onkring i rummet allt var sig sig likt, nån hade till och med dragit ner rullgardinen. Jag log för mig själv och antog att det var Pia som gjort det. Dörren öppnades och Pias huvud tittade in. Hon såg trött och sliten ut hon hade förmodligen inte sovit något. Hon log och gick in i rummet, jag log tillbaka men det blev nog inte mer än en grimas.

- Du fick en ordentlig smäll igår, sa Pia lite försiktigt nästan som att hon trodde att jag glömt det. Jag nickade till svar.
- Det är något du borde veta, började Pia med låg röst.
- Vad? har det hänt något mer?! nästan skrek jag.
- Ja, efter att Alex slog dig så tuppade du av och ingen hörde ditt skrik för musiken var så hög.
- Fortsätt manade jag på henne, då hon tystnade.
- Jag, men du måste fatta att det inte är så lätt för mig att berätta något sådan! Hon pausade och jag nickade för att få henne att fortsätta.
- Efter att Alex slog dig så... jag vet inte hur jag ska säga det så jag säger det bara. Okej?
- Okej, svarde jag med tvivel i rösten.
- han våldtog dig.. Smärtan och sorgen fanns i Pias ögon då hon sa de orden och man skulle kunna tro att det var hon och inte jag som blivit utsatt för övergreppet.
- Snälla Moa säg något!
- Jag vet inte vad jag ska säga , sa jag med en darrande och osäker röst medan tårarna började rinna nedför mina kinder.



Jag rycktes tillbaka till verkligheten få en gamla dam med en hund stannade och frågade om jag visste vad klockan var.

- Öh, halv åtta svarade jag lite yrt.
- tack, svarade den gamla damen och gick vidare med den lilla hunden. jag såg länge efter damen där hon gick med sin varma kappa och stickade mössa och vantar medan hunden gick brevid ich lufsade omkring i dikena. Det var precis som om hon var helt utan bekymmer.

Vinden tog ta i trädtopparna medan jag gick fram och ställde mig vid vattenbrynet. Snön började sakta falla från den stjärnklara himelen medan jag funderade en gång till och jag tog rätt beslut, att sakta vandra ner i det kalla vattnet och känna kylan inpå. Hur känslen sakta försvinner ur kroppen, ett sista andetag, mitt sista och slutliga minne..


Skriven av:
(mig) Ida Nilsen