I dina raka mönster
finns inga punkter
jag vill förändra
eller förstöra

så fixerar jag mig
vid din blick
hur du tyglar dina stormar
bakom fasaden

tänder en cigarett i glasrummet
besitter en silhuett
med perfektion

dina ord
är alltid så väl valda
att jag betvivlar din
mänsklighet
samtidigt som ditt skratt
smittar likt tbc
i juli hetta

dö inte
försvinn inte bort

trots att mina ord
bara är fiktion
tomma bokstäver
under dina steg
mot dessa blanka golv

ändå
fastän jag aldrig
kanske ska komma
att träffa dig igen
måste du fortsätta existera
i din vackra gestalt
i den fenomenala tystand
i din hänförda själ med accessoarer
av ihåliga blessyrer

jag är ovanlig i mina val
för jag väljer aldrig
jag känner aldrig
jag glömmer lätt

ändå är du på samma sida som jag
och tynar du till inget
silas bort av vardagen
ska jag alltid minnas dig
som inspiration
något oförklarligt
jag inte har ord till

ett sentiment jag vill döda
inte för att jag är rädd
utan för att jag är livrädd

hur du med
en ljudlös känsla
fick mig att inse
vilket anonymt
mästerverk du är
och alltid ska förbli

Så tala om för mig du,
hur man säger till någon man inte känner
att man är överlycklig
för att denna ännu andas.