Varför tillåter ni er försvinna
varför sitter ni tomma
i överfulla
tunnelbanevagnar
och drunknar
drunknar
dör bort
i ingenting

samtidigt
kan jag avundas er vaga
existens
eran skottsäkra mur mot
sentiment
där allt är i skugga
där allt är
latent

ni är satir
(och beskriver mig likt något otröstligt vemodigt)
men ni är
dessa eländiga
osaliga
satirens barn
förlorade
i glasbubblor från
Kosta boda

så kasta inga dömande blickar
när ni ser mig i min
nedslagenhet
det påminner mig bara
om er feghet
såklart

till eran förtret.