Åter igen hade dimman lagt sig tät och tung över stadens gator.
Förnimmelsen av en Gudsfruktig andedräkt en kall vinterdag, prydde de regnbeklädda kullerstensgatorna under hans fötter denna morgon.

Tystanden gjorde sig allt mer påtaglig för varje steg han tog, staden låg stilla, tyst och ödslig denna tidiga oktobermorgon. Det enda ljud som yttrades var från hans egna fotsteg, vars gångstil var lika släpande, nonchalanta och slarviga som alltid. Morgondimmans väta dämpade dock ljudet från hans skor som skrapade mot kullerstenen. Stenar vars blankslitna yta erinrade honom om en svunnen tid då allt hade varit mycket annorlunda. Ett sekel av erfarenheter, minnen tycktes synas i gatstenens välpolerade blöta yta.

Tystnaden var lika tät och tung som höstdimmans väta denna morgon, hans promenad gick mot och in i dimman som omslöt honom likt en gastkramande och tryckande känsla. Den kramade hårdare, intensivare och manade fram en tung och ångestfylld klump i hans bröst. Pulsen ökade sakta, slagen blev fler, närmre, hårdare, tyngre samtidigt som tystnadens armar slöt sig hårdare kring hans bröstkorg. Andningen blev kortare, intensivare, tyngre och än mer anfådd...