Att vara blind är en sak
att inte se, en annan.
Som att leva vid sidan
av sitt bortglömda jag,
att inte ens känna marken.
Som att bara driva
genom streck av nytvättade lakan,
inte känna fukten, dofterna,
knappast fundera över,
-Vad gör de här?

Han funderade inte
även om utrymmet
var större än verkligheten
blicken landade i.

Vad skulle det tjäna till,
att resa sig, gå
när kylan färdades snabbare
än tanken,
när den fann oupptäckta hål
att krypa in i.

Varför tvingades han till dans?
Vad var meningen?
Vart skulle han gå?

Vad skulle det tjäna till?

Verkligheten var mer,
vad den alltid varit,
och att le åt stjärnorna...

De faller tids nog...

Otympligheten, ett sista attribut
bromsade stegen.
Blicken var fortfarande densamma,
mot, inpå.
Där satt han stilla.

*

          Vartän jag försöker
          sätta ner mina fötter, njuta
          värker bilderna
          som jag aldrig förmått avyttra.

*

Brasan hade nästan slocknat,
det enda yttre ljud
som fick honom att andas,
inandas lugn.
Nästa vedbit knastrade
och stilla var det.
Så stilla att han hörde
sin egen rytm.
Det var ett förrädiskt lugn
som fyllde lungorna.

Det blåste knappt
men han kunde höra vinden,
susningen, ömsom slag,
som bekräftade en ny saga,
sade: Gör det nu...

gör du det lycklig,

slutar...

Tids nog hittar de dig...

Eller du...