Här ställer jag mig och skriker när snön faller som tallrikar omkring mig. Det blir ljust men mörkret som lät mig vila har lagt sig över mina ögon och jag ser bara bländverket mellan solen och månen och vet inte om jag ska skratta eller bara hånfullt vända mig om.
Det är de där vita blodkropparna och spåren efter något jag redan glömt
det är ju
flera år
kvar

kan vi inte lova vem kan det och smärtlindringen man vet ju inte i framtiden om laserkniv och den sortens medicinska framsteg du redan fått smaka men cellerna klarar inte och smärtan ska vi ju ändå få ner vi är bra på det.


månen
lyser mig i ögonen
jag känner snön mot mina torra läppar det är ingen balans mellan underläppen och livslinjen. Jag trodde jag hade nått livslinjen men det var bara horisonten.
Hur skulle jag kunna veta något om livslinjen jag som så länge bara brytt mig om den linje som är mitt eget jag.
Krökt kring mörkret jag är så rädd om.
det är kärleken
själv



och det är ju
flera år
kvar



väck mig när det är slut