Här vaknar tid och går ur rum
en dag av grånat regndis
välsignar tanken, ordlöst stum
och läppjar känslan skedvis

En bitter smak mot hjärtats gom
och salt av gråtna tårar
Den stumma sorgen gapar tom
och vinden sänder kårar

av iskall vetskap, avgrundsdjup
att kärlek är en plåga
ett självets sista ättestup
där trohet är en fråga

men svaret alltid vandrar bort
- ett ord som gått ur tid
och livet syntes alltför kort
en glimt av smärtfylld strid

Och ändå måste tid ge rum
en dag av grånat regndis
ge tanken frid, välsignat stum
när livsglöd läppjas skedvis