Och se
där var de vise, tre slitna människor med händerna fyllda av det de visste.
Den ene bar på kunskapen om det som inte går att tillverka
Den andre visste något om sådant som måste förgås
och den tredje ville lägga fram något som kunde ge av sig själv utan att själv förbrukas
- åtminstone under en tid.

ingen av dem hade något att säga och de hade alla tre funnit vägen på det sätt människor vandrar när de tror.
De hade fäst blicken och låtit timmar bli till dagar
utan att ge avkall på visheten

Men vad hade de funnit?

Var det visshet?
Eller hade de fått något annat än det de givit?
Någon så oändligt betydelsefullt att det måste rymmas i det minsta en människa kan veta.
Kornet av den sanning som måste bevaras i något som är så oändligt litet att det rymmer allt som någonsin kan Vara.

Som barnets vila i ovissheten
famnen
där också döden rymmer livet