Fjättrad vid hatet slogs hon
med sina inre motståndare;
odjuren utan namn,
utan släkte
och utan tillförlit
till livet.


En gåva från förtröstans moder,
avsåg att undsätta hennes späda liv,
ett brev förgyllt i vitt,
och silvertårar till skålen
stöpt av mänskliga händer.

Ur gåvan blommade hennes själ,
och hennes tro
speglade sig
i de bottenlösas sjö,
tillika log hon mot solen
som mot månens skimmer
i natten utan betydelse.

Hon befann sig upprätt
trots förtalat lidande
från en kallsinnad tid
då leken var på allvar
och helhetens krigshjältar
inte längre sov framför hennes bleka fötter.


Hon hann aldrig ge
tiden sitt namn.


Fjättrad vid hatet slogs hon
med sina inre motståndare;
odjuren utan namn,
utan släkte,
och utan tillförlit
till livet.