Livet slänger sig över dig och tar ett bett, djupt, ända in till själen.
Bettet omdefinierar ens hela jag. Lämnar inget orört och det ända man tillåts göra är att se på hur ens blod blir till is innan man slutligen blundar och dör.
Man svarar på lidandets frågor. Först, lider jag? Sen, förtjänar jag detta? Sist, vad måste jag göra för att slippa? Svaren är lika självklara som hårda: ja, ja och inget, förutom att stå ut. Klara prövningen.

Jag hatar att ha rätt. Jag avskyr mig själv när jag har rätt. Varför? Som negativist vill man helt enkelt inte att ens farhågor ska stämma. Man söker febrilt efter någon som säger till en att man ser på saker för mörkt. Att man inte kan veta framtiden så varför söka den innan den är här.

Jag antar att jag vill vara förberedd. Jag vill inte överraskas och frågor gillar jag lika mycket som de gillar mig.