Jag drömmer alltid om nangiala och nangilima och sagornas tid jag drömmer om vita duvor på fönsterblecken och jag känner att i mig bultar ett lejons hjärta när modet måste erövras och tämjas men allt omkrig mig förvandlar till törnrosor som ärrar mig sönder och samman och jag hade kunnat berätta hela mitt livs historia enbart genom att prata om alla ärr för få saker kan berätta så mycket som det som har gjort ont och jag känner hur alla de snövita duvorna byts ut mot korpar som inte vill annat än att äta upp mitt lejonhjärta istället för att strö salt i såren och jag visste alltid att det gjorde ont när broar brista men när hjärtat mitt är borta förstår jag inte längre naturen och bristen i att ens finnas närvarande när man trånar efter gångna dagar och nu tar jag min stege och klättrar upp till mina drömmars nangilima för att åter erövra mitt lejonhjärta.