Det är natt och jag ställer mig ute på gatan
för att titta på mig själv
och vem jag har blivit.

Varje gång jag står här
så ser jag samma skepnad,
samma skugga som alltid har formen som ett frågetecken.

Jag ställer mig och skriker.
Jag vill inte vara ett frågetecken.

Desperat tittar jag mig omkring,
men ingen har lagt märke till mig.
Jag förstår det.

Vem lägger märke till ett frågetecken?

Sedan tittar jag upp mot himlen
och tårar bildas i ögonen.
Härifrån ser man inte månen.