Glöden på cigaretten i din hand var svag och nästan helt täckt av aska. Du höll fingrarna vid sidan av mitt ansikte och jag lutade mig fram för att ta en bloss. Mina lungor fylldes av samma kalla kvällsluft som du precis andats, bara mer förorenad. Sotigare.

Mina läppar nuddade dina fingrar under ett kort ögonblick och jag höll blicken fäst på dig. Jag tror att du gillade det för du log, men egentligen kan jag inte veta. Du ler ju mest hela tiden. Ditt skratt är som ett skal för dig. Ingen kan riktigt känna igen den du egentligen är och allvaret försvinner med magi.

Du la din andra hand på min rygg samtidigt som jag andades ut. Vinden tog tag i den heta luften som varit inne i min kropp och spred ut den så att den inte längre kunde ha ett ursprung. Adrenalin pumpade i mina ådror och alkohol i dina. Jag hade ingen aning om hur mycket du druckit och det förminskade mig ännu mer. Skulle du göra något för att du verkligen ville det eller för att du var full? Jag ville inte bli lurad.

Våra kroppar kom närmare varandra när du tog ett halvt steg fram. Jag var inte nervös men undrande. Vad finns bakom ditt leende egentligen? För ett tag hade det känts som om jag kunde få komma in i din sfär. Komma in bakom ditt leende och ta på ditt ansikte, din identitet, men nu var du sluten. Vad betydde det?

När min hjärna inte kunde hantera alla tankar blev mina händer demonstrativt tvugna att göra något. Jag tog tag om din vänstra handled och förde det vita filtret mot min mun igen.

Jag lutade min panna mot din och log. Jag ville vara på samma våglängd som du. Inte för allvarlig. Allt var tvunget att hända på ett visst sätt. Jag var tvungen att vara på ett visst sätt. Vad du gjorde spelade inte så stor roll. Du var i överläge och jag var smärtsamt medveten. Medveten om alla människor runt omkring oss. De skulle tro att de visste lika mycket som vi, lika mycket som jag. Medveten om hur du tittade enbart på mig och medveten om hur den här världen var din och inte min.

Det gick så snabbt när du la huvudet lite på sned och våra läppar möttes. Mjukt. Först som att sjunka ner med huvudet i en stor sammentskudde och det var perfekt. Sen våtare och mer suktande. Vad du tänkte då kan jag inte veta, men jag vet att just då log du inte och om jag får hoppas så är det då du är som lyckligast.

Ditt skratt är som askan på din cigarett. Jag vill knäppa med fingret på den och skaka bort det gråa. Ta fram den orangea glöden och känna värmen. Ignorera det faktum att jag kan bränna mig och bara njuta av den lysande juvelen. För jag vet att den finns inom dig och jag har sett den. Jag anar att du inte lyckades vara helt på din vakt med mig. Du frambringade ett skratt för lite och jag såg en skugga av den du egentligen är. Gör det dig rädd för mig eller kommer jag att hjälpa dig med din rädsla, kommer jag att få ta på din identitet? Kommer jag få ta på din glöd?