Alla de gånger du svikit.





Alla de gånger du ljugit.




Alla de gånger du inte "orkat".





Alla de gånger jag trott att du
ska höra av dig.











Alla de gånger du lovat.






Alla de gånger jag hoppats.




Det sägs att det sista som lämnar en människa
är hoppet.
Nu lämnar det mig.

Jag trodde jag kunde lita på dig,
men tänk så otroligt fel man kan ha.
Fel fel fel...

Du öste komplimanger över mig,
men bara ytliga som man kan tolka på två sätt.
Självklart tolkade jag de på mitt sätt.

Jag önskar att det fanns en förklaring
till varför
du gjorde som du gjorde.
Men det finns det inte.

Jag vet inte varför du har behandlat mig
som du har gjort.
Jag vet bara att du har gjort det.

Den stora frågan är om jag kommer klara mig
utan dig.
Och vet du vad?
Jag tror faktiskt att jag kommer göra det.
För jag vill inte ha något att göra
med någon som
sviker de som ser upp till henne allra mest.

Du kanske inte förstår hur otroligt stor
inverkan du har gjort på mitt och många andras
liv.
Det är tråkigt att du inte vet det,
och ännu tråkigare att du inte tog vara på det.

Du tror säkert att du har oss alla på samma plats som du hade för ett år sen.
Men ingen ser upp till dig lika mycket längre.
Ingen riktigt förstår varför
du har bettet dig som du har gjort,
och vi alla har försökt förstå.

Men du har visat att vi bara är i vägen,
så nu ska vi inte störa mer.

Ett tack passar inte in här.
Så det blir bara ett löjligt hejdå
som inte rör dig i ryggen.