i väntan på något bättre bär jag på min sorg
som om den vore min vän
som om den vore enda verkligheten.

i väntan på den universuella kärleken
går jag och hatar mig själv för det jag blivit
undrar varför jag mår som jag gör.
behåller ilskan, behåller ensamheten som om det vore min sista utväg.
jag går och går mot en väg som aldrig tar slut.
går och går i cirklar.
hat! lidande! Är placerad vid mitt hjärta.

rädd som fan över det värsta som kan ske...
rädd för att min tid är snart slut
rädd för att aldrig komma någonvart.
rädd för att misslyckas

rädslan har sina ansikten men den visar mig aldrig kärleken jag väntar på.

jag upplever att jag går mot en tragedi.
jag upplever stagnation
jag upplever smärtfyllda känslor.

fan vad jag känner mig dum!
fan vad jag hatar att jag hatar!
fan vad jag avskyr känslan av idioti!

Känns som om jag håller på att dö!
dö mot en bättre framtid eller en sämre?
den frågan är jag rädd för att besvara....

vad händer om jag gör det?

kommer mitt liv att ändras...?

återigen frågor...
frågor är det enda jag vågar ställa här i livet
det är enklats så.

vågar inte kliva ut och bli bättre.
återigen fast i min hatiska värld.

ljuset är vid liv det vet jag
men den är inte tillräckligt starkt. Är rädd för att tillåta den bli stark.

oh vad jag har älskat djupt!

jag vet detta!

de ¨gånger jag upplevt den universuella kärleken då har det varit överväldigande och så starkt.

det är en läskig känsla...

jag väljer svaghet för att jag är rädd för den överväldigande styrka som kärlek ger!

Där kom saningen fram i detta ögonblicket....