[1]

Maja satte dit det sista björklövet som behövdes i kransen, och såg sedan på sitt verk.
Med ett leende tittade hon på sin fina, lurviga hund som låg bredvid henne i det höga gräset.
”Vad tycker du, Kurt? Visst blev den väl bra?” Hunden gav till ett skall och Maja skrattade. Hon sträckte sig lite framåt mot Kurt som lyfte sitt lilla huvud mot henne.
”Här, den är till dig”, sa hon och lät den gröna kransen falla över hundens huvud, och hon log ömt när kransen föll ned lite på sned. Sedan reste hon sig upp och började gå hemåt. Kurt halvsprang efter henne med glada språng.
”Ska vi ha springtävling hem?”, frågade hon sin glada följeslagare. Sedan, innan han ens hann skälla till, hade hon spurtat iväg. När hon började höra flåsningarna precis bakom sig, ökade hon farten. Tänkte precis ge allt hon hade, när hon plötsligt råkade höra en snyftning i närheten. Hon tvärstannade tvärt och lyssnade. Kurt krockade med Maja i hastigheten och grymtade häpet.
Maja såg sig omkring. Efter några sekunder kom hon fram till att ljudet kom från en buske vid sidan om. Lite försiktigt smög hon framåt med tysta steg. Kurt satt kvar och såg konstigt på sin matte. Vad höll hon på med egentligen?
Tveksamt drog Maja bort några kvistar från den rödbäriga busken, och kikade ner.
”Joel!”, utropade hon förfärat när hon såg sin lillebror sitta på den barriga jorden med tårar rinnande nerför kinderna. Hans lilla kropp skakade rytmiskt med de häftiga snyftningar han gjorde. ”Joel..”, Maja tog ett steg över busken och kröp ihop bredvid sin bror. ”Vad har hänt?” Joel lutade sig skälvande mot Majas axel.
”Mor.. hon är konstig”, sa han lite hackigt. ”Hon.. skrämde mig”.
”Men, det kanske inte var meningen...”, försökte Maja och lade armen om Joel. ”Vad gjorde hon?”
Joel mötte sin systers blick. Den var alldeles klarblå.
”Jag tror hon blivit sjuk, Maja. Hon ville inte gå upp, och hon var alldeles blek och kallsvettig. Hon röt åt mig. Bad mig att.. försvinna”.
Med stora ögon reste sig Maja upp och drog även upp Joel på fötter.
”Vi måste ju gå hem och se vad det är med henne, då! Hon kan ju inte klara sig alldeles ensam”.
”Far..”
”.. kommer inte hem förrän om två veckor, det vet du väl om”, avslutade Maja meningen och började springa hem.

Maja rusade in i det kvava sovrummet. Hon såg sin mor Rakel ligga och kippa efter andan i en av de tunna bäddarna. Med skräckslagen blick gick Maja fram till sin mor och lade sin hand på hennes panna. Rakels ögonlock ryckte till och dottern tog ett steg bakåt. Pannan hade varit otroligt varm, hon hade känt pulsen jobba på högvarv. Hon såg att det var rött på golvet. Rakel hade hostat blod.
Med tårar i ögonen gick Maja ut. Joel och Kurt satt och väntade på henne.
”Hur mår hon, Maja?” När brodern inte fick något svar knep han ihop munnen till ett streck. ”Hon är död”, sa han stelt. Med uppspärrande ögon ruskade Maja på huvudet så att hennes bruna axellånga hår flög runt henne. Hon grep tag om Joels axlar med händerna och stirrade in i hans ögon.
”Nej! Joel, lyssna på mig. Hon är inte död, inte ens döende. Men..”, hon tvekade och vek undan med blicken. ”Hon är sjuk”.
Det räckte för Joel. Han sjönk ihop bland gräset utanför ytterdörren. Han visste att Maja var orolig, och då hade han en anledning till att vara rädd. Hans syster var inte en sådan som tog allt för givet.


[2]

Med hastiga steg gick Maja in i skogen. Detta var ett tillfälle då man behövde vara ifred och tänka igenom allt.
Hon gick i några minuter innan hon fick syn på en stubbe. Hon vandrade fram till den och satte sig tungt ner. Träets kyla trängde igenom hennes tunna kläder.
Redan som sjuåring hade Maja lärt sig att handskas med sjukdomar av olika slag. Hennes far Fred tillbringade bara en fjärdedel av året hemma hos sin familj, så Maja hade lärt sig att ta hand om både sig själv och Joel när Rakel var upptagen. Det innebär även att hon fick lära sig saker på medicinsk väg”. Den kunskapen hade hon fått av gamla Berta, en gumma som bott någon kilometer därifrån. Men tyvärr fanns hon inte längre i denna värld, hon hade avlidit tidigt förra vintern.
Maja suckade djupt. Vad hade Berta berättat nu igen? Vid vissa symtom, kunde den enda lösningen vara saften från Carmen Decorus...
Hon koncentrerade sig till det yttersta. Det var inte alltid så lätt att komma ihåg när man inte lyssnat speciellt noga. Aldrig skulle hon väl kunnat ana att hennes mor faktiskt kunde bli sjuk.
Carmen Decorus... var fanns den? Till vilka symtom?
Maja blev irriterad på sig själv. Varför hade hon inte lyssnat noggrannare på Berta?
Hon rensade tankarna lite, sedan försökte hon igen. Denna gång sa hon det högt, medan hon tänkte att det var Berta som stod bredvid henne och talade.
”Carmen Decorus, blomman som var vackrast på vintern men som inte mognade förrän i slutet av våren. De med allvarliga symtom som blodhostning, hög feber och kikhosta, kan dricka den lilla saften som finns i stjälken. Men den hjälper bara om den används rätt – rätt tid, rätt mängd”.
Det var vår nu, men om det var rätt tidpunkt visste inte Maja. Men ack, vad hon hoppades.

”Du kommer väl tillbaka, Maja? Med midicin till mor”.
”Ja, Joel. Jag skyndar mig så gott jag kan. Du får lova att ta hand om mor under tiden, så hon inte blir sämre. Kan du lova mig det?”
Joel kämpade för att inte storlipa.
”Ja, jag ska hjälpa mor. Bara jag vet att du kommer tillbaka hit”, sa han ynkligt.
”Men, det är klart! Jag lämnar er verkligen inte nu, Ni båda behöver mig, det vet jag. Men mor måste få något botemedel, Joel. Något annat vill jag inte ens tänka på”.
Med en öm blick omfamnade Maja honom.
”Jag kommer snart tillbaka”, sa hon, innan hon tog fler och fler steg bort från sitt hem. Hon vinkade till Joel en sista gång.


[3]

Det hade hunnit bli kväll. Maja gick beslutsamt genom skogen utan något uppehåll för att nå fram i tid. Visst hade hon varit i skogen många gånger tidigare, men aldrig av någon liknande orsak. Nu var det på allvar.

Skogen omgav Maja på alla sidor. Träden stod höga omkring henne och skymde det mesta av månljuset. Såhär långt in i skogen hade hon inte varit förut. Nu var det okänt område. Okänt och kyligt.
Maja huttrade och stannade till för ett ögonblick. Hon såg sig om.
På marken låg en massa barr och vilade tyst. Gräset växte obehindrat lite överallt, och trädstammarna var bebodda av stora svampar.
Om detta varit ett annat tillfälle, hade Maja fascinerat kunnat sätta sig ner någonstans och bara beundrat naturens skönhet, men nu var det inte riktigt så enkelt.
”Carmen Decorus..”, mumlade hon tyst för sig själv. ”Var är du?”
Om hon skulle lita på sin magkänsla, så skulle blomman finnas här i närheten.
”Carmen Decorus gillar ställen där de flesta blomväxter trovs. De förökar sig väldigt sällan, så det är en stor lycka om man lyckas hitta någon”.
Maja tittade efter någon blomklase. Med hoppfull blick gick hon fram till den största hon fann och tittade efter den speciella blomsorten. Resultatet gjorde henne besviken.
Hon gick längre och längre in bland träden, och sökte igenom fler och fler blommor. Dock, så var allting en stor besvikelse.

Maja hade inte tänkt ge upp.Men efter flera dagar utan mat, kände hon sig inte så pigg och hoppfull som hon brukade. Hon hade börjat på allvarlig yrsel och hon hallucinerade.
Vid ett träd fick Maja plötsligt syn på något som fick henne att ivrigt fumla fram. I det höga gräset växte något så underbart, som inte funnits på något annat ställe hittills. Svamp. Den var helt vit med blåa, bleka prickar på. Med ivriga händer plockade hon alla som var tillgängliga. Sedan proppade hon in dem i sin torra mun. Hon svalde dem nästan hela, men var så glad över att ha fått något i magen att hon inte lade märke till det. Helt utmattad lade hon sig ner och somnade.

Efter någon timme vaknade Maja plötsligt upp. Hon kände att det stockades i halsen på henne, och hon andades häftigt för att få någon luft. Ansiktet var alldeles blekt och svettigt. Majas värld omkring henne började snurra. Det lilla maginnehållet tryckte på och Maja öppnade munnen som om hon skulle kräkas. Men det kom aldrig någonting.
Med tårar i ögonen över att hon misslyckats att hitta blomman, väste hon hest fram ett ”Förlåt mig”, innan hon kvävdes till döds.


[Epilog]

”Carmen Decorus, blomman som var vackrast på vintern men som inte mognade klart förrän i slutet av våren. De med allvarliga symtom som blodhostning, hög feber och kikhosta, kan dricka den lilla mängd som finns i stjälken. Men den hjälper bara in den används rätt – rätt tid, rätt mängd. Carmen Decorus gillar ställen där de flesta blomväxter trivs. De förökar sig väldigt sällan, så det är en stor lycka om man lyckas finna någon.
Blomman blommar bara var fjärde år, ibland ännu mer sällan. Av alla människor som är sjuka, är det bara en procent som räddas”.