Jag vet inte ens vart jag ska börja.

Jag är sjutton år, arton om tre månader.
Jag känner mig gammal, men ändå så ung.
Det är så mycket jag inte upplevt, och så
mycket jag vill uppleva. Men jag sitter fast.
Min bil har kört ner i en lerig grop som på film,
och hur mycket jag än gasar så kommer bilen
ingenstans.
Jag känner mig ofta så misslyckad, och jag känner
mig så sorglig när jag ibland kommer på att jag
faktiskt är bra.
Du är bra, brukar Viola säga till mig.
Viola är bättre, men jag är bra.

Jag har ingen ork till saker jag borde
ta mig för. Jag behöver något att se
fram emot, inte fler löften som inte
uppfylls. Jag är trött på falska förhoppningar.

Folk runt omkring folk runt omkring mig
(ja det ska stå två gånger)
dör, vilket har fått mig att tänka på döden
ganska mycket den senaste tiden.
Tänk att veta att man ska dö och komma
på att den senaste julen var den sista,
att man aldrig kommer att uppleva jul igen.
Eller att man aldrig fick bli riktigt vuxen.
Man hann inte gifta sig med sitt livs kärlek
eller skaffa barn, fick aldrig huset man alltid
drömt om, hann inte utbilda sig till drömyrket.
Eller småsaker som att följa en tv-serie och
veta att man kommer dö innan den slutar.

Att se livet från den ljusa sidan är inte
alltid så lätt, speciellt inte när man är
pessimistiskt lagd, eller får höra att man
sönderdelar texter med styckeindelning.
För man ska ju aldrig tvivla på att man
duger, samtidigt som det man
säger, gör eller är inte är bra nog.

Dom säger att ingen kan älska en om man
inte älskar sig själv. Men hur kan man älska
sig själv när man inte vet vem man själv är än.