Det är skitstöveln i dig jag beundrar så, att du vågar stå för att vara den du är utan att bry dig stort om hur du behandlar dig själv eller ens andra.
Att du skiter fullständigt i konsekvenserna och bara 'bär dig åt'.
Jag hyser en fantastisk beundran för dig för att du är så totalt orädd, skenbarligen åtminstone om inte det är helt äkta. Jag beundrar dig kolossalt och jag känner mig så otroligt liten i jämförelse med din möjliga storhet.
Jag klandrar mig själv för min feghet att inte våga följa i fotspår som dina.
Jag kommer aldrig att kunna vara som du. Jag kommer aldrig att vara du.
Det är en insikt som skrämmer vanvettet ur mig och jag gråter mig ofta till sömns under ett täcke av kvällstidningar i en park eller i skymundan i någon mörk port jag kastat mig in i efter den som nyss låste upp och snabbt försvann uppför trappan i huset och in i någon ombonad lägenhet.
Jag kommer aldrig att bli en sådan människa jag har så stor aktning för.
Jag kommer nog aldrig att få så mycket tak över huvudet.