Fångad i en dimma som består av frågetecken
och symboler som jag inte kan beskriva så letar
jag mig fram i ett försök att hitta dörren som ska av-
slöja vägen mot den sägen som berättar vilken väg
som jag bör ta. Jag står placerad
i en korsning utan karta och kompass och vet inte
vilken väg som leder vart. Jag följer mina fötter
i ett mönster som konstant cirkulerar i ett kretslopp
utan slut och utan exit. Kvar på samma ställe
och ännu fast i samma fälla. Där står jag i ett oför-
stående tankeflimmer som spelar sina spratt
på mina nerver. Ett hånskratt ifrån fjärran säger åt mig
att jag aldrig kommer att hitta fram till porten med det nummer
som jag söker. Försöker ignorera Mr ångest
men mitt mod börjar sakta pulvriseras ner till stoft
som sedan kommer att svepas bort med vinden i en hast
så snabbt att jag inte kommer att hinna fatta att
det varit borta förrän det är försent. Nu börjar
det bli sent och jag börjar tappa hoppet om att någonsin
finna det jag söker. Vem är jag? Var ska jag?
Och vad är det jag vill göra? Så ambivalent
det är så det känns i dessa frågor. Vilse i pannkakan
och jag kan inte skaka av mig min förföljare herr Ågren
som följer mina steg för att se på när jag går fel.
Hans ögon vakar ständigt över mig. Det får mig att känna
stress och tvekan i allt det som jag gör. Hans existens
känns tung och jag blir stum av hans odör och tappar andan
i ett försök att stå i mot. Idiot! Skit i honom
han är bara en fiction en illusion en ingenting
som inte finns. Lyssna till mig Thomas! du måste
sluta vara en jävla mes och ta tag i ditt problem.
Jag försöker lyssna till mitt alteregos råd
och försöker följa tråden fokuserat mot det mål
som jag vet existerar någonstans där ute. Fram
och tillbaka genom gångar utan ljus så vandrar jag
i detta hav av dimensionslösa drag i jakt på svar.