Om du tittar i ett barns ansikte ser du rädsla. Och smärta.
Om du tittar riktigt noga kanske du ser en del av historien.
Den som så många oftast struntar i. De ger istället en klapp på axeln och säger att det kommer fixa sig.
Det är sådana som är för upptagna med sig själva som säger sånt. Sådana som inte vet vad de vill i livet. Som är osäkra och rädda för det mesta.
Men om du bara skulle öppna dina öron om natten skulle du höra hur barnet ligger och gråter i mörkret. Mest för att det gör ont, men också för att ingen ser. Vill se, orkar se eller kan se.
För att ingen bryr sig.
Det kommer bara att göra ondare för varje gång.
Rädd och skakig av gråt, i sin säng, där kramar barnet sin nalle och berättar sin historia.
”Om någon bara kunde fråga hur jag mår”
”Om någon kunde ge en liten vink på att de bryr sig”
”Om någon bara kunde le och säga hej om morgonen”
”Om någon….”
Barnet eltar det om och om igen. Kommer på miljoner saker som hade kunnat göra dagen bättre. Men ingen orkar. För ingen bryr sig.
Och han viskar sin historia till nallen, för nallen säger inte i mot. Eller går ifrån. Eller tittar bort.
Han ligger där på barnets arm, alldeles tyst. Lyssnar.
Och nallen blir snabbt fylld med hundratals historier. Smärtsamma historier. Eller bara vanliga historier.
Och varje kväll, i barnets rum, i mörkret, när han är säker på att ingen hör, berättar han om sin dag. Om sin smärta. Om allt det onda där ute.
Och innan han sluter ögonen stoppar han om nalle och kysser honom på kinden.
Så som han önskar att någon gjorde på honom, någon natt, någon gång.
Och så viskar han ”god natt”
Ber sin aftonbön, ber om hopp, om ljus.
Varje kväll är det samma bön.
Om att gud ska skänka ett tecken på att det kommer fixa sig.
Och varje dag letar barnet efter det där tecknet, men hittar det aldrig.
Han ber om hopp, om lycka, om kärlek.
Och så ber han en sista bön om att nalle inte ska dö innan han dör.
För nalle är hans bästa vän.
Och varje morgon, när han är på väg till skolan, tittar han upp mot himlen, för att se om han kan hitta ett tecken.
Om att livet är mer än smärta och rädsla.
Mer än mörkret som varje dag omfamnar hans vardag.
Ett litet tecken, nästan snabbare än en blinkning.
Och varje gång han blinkar är han rädd att han missat det.
Han vill bara tro, på ett bättre liv.
Och någonstans, trots att livet egentligen röjt undan alla tvivel, så finns det där. Hoppet.
För det är det sista som lämnar en människa.