Jag har traskat, trött från början, genom tiden
i tusentals år
jag lagrar låtanden, och göranden, jämbördigt
jag dikterar sanningen, men jag var först med att ljuga

Jag satt längst ner, kan man säg, så jag gav dig riktning
"uppåt!"
bortglömd, beslöjad, men inget finns inunder
jävligt jäktad jämt, fast med all tid i världen

Ni som såg mig,
var nöjda med att se mig, och känna mig,
ingen intresserade sig för förklaringar
så äre sörru

men så sa ni:
"bokstavsradens rand kan komma
plötsligt, känns proffsigt, för så såg han ut, som slump"
Skitsnack sörru