Kan över jättelika svastikor,
solsymboler äldre än solen, Platons idé,
uthuggna i granit och marmor, gjutna i bly,
oavbrutet formade av kvicksilvrets rörelser,
rotarende i ofattbara hastigheter i tomrummet,
men så stora att rörelsen upplevs som långsam, cirkeln sluts efter eoner,
en större, obegränsat växande, omintetgörande kvantitetsbegreppet,
i rent guld uppstiga?

Kan från vindarna, vindlande genom himelska labyrinter,
och från de sjöar som ligger på lur under jorden,
mot horistontlinjens alptoppar knivar falla
och slå den gränsdragande linjen i spillror?

Kan de tomheter vi ackumulerat bli till expresståg,
och genom klar, kall novembernatt,
i landskap av stål och sten och under elektricitetens linjer,
dragna som allt av ödet,
fara ut mot nya stormaktstider,
och -rum,
mötas i tysk natt, italiensk dag,
marchera över bält,
och från ett sådant nexus,
när som helst nu,
höra viskas Guds ord?