Det enda som hördes när jag kom ridandes på vägen var klick-klock klick-klock av hästhovarna. Vinden yrde bland träden, fåglarna hade slutat sjunga och korna hade ställt sig så nära som möjligt varandra. Ändå var det bara det som hördes; klick-klock klick-klock. Vägen svängde och underlaget blev bättre, hov ljudet slutade och manen fladdrade i vinden.

Jag manade på hästen och dammoln tornades upp efter oss, mina tårar och alla problem flög iväg i farten och ingenting verkade spela någon stor roll. Vi bara fortsatte att galoppera, upp och ned och inget kunde komma i vår väg. Hovarna dunkade i marken och djur kastade sig in i skogen för att inte bli övergalopperade.

Jag släppte tyglarna och satt på ryggen av hästen och bara kände vinden komma emot mig, jag blev lyckligare och lyckligare för varje galoppsprång. För att senare få komma tillbaka till verkligheten och sakta känna hur lyckan rann ur kroppen och tårarna stiga i ögonen igen. Jag la mig ner på halsen och kände hur manen kittlade mig på näsan, och jag önskade att det aldrig skulle ta slut.