Hon satt i flygplansstolen
på 8000 m höjd med en
uppochnervänd KalleAnka-tidning
i händerna.
Om bara Joakim slutade älska
Klara Kluck så vansinnigt, tänkte hon,
en anka och en höna…
och såg ut över de snötäckta
Alperna.
Om farmor Anka kunde inse
att livet hade andra värden
än de rent agrara.
Om
Alexander Lukas kunde ge
fanken i sina
oidipala tillkortakommanden
och bara leva för stunden,
lämna sin triangulära
relationsproblematik och
äntligen flyga iväg.
Då
skulle livet bli så mycket
bättre
för dem allesammans:
för henne, för syskonen
och för den gamle farbrodern
som ännu inte klivit ut ur
garderoben, trots att peruken
hamnat på sniskan och borde
legat i malpåse sedan flera år.

Den blonda morgontrötta
flygvärdinnan log mot henne.
Coffee please, svarade hon
och placerade plastmuggen
på den framsträckta brickan.
Coffee please, sade hon ännu en
gång som om det varit ett
led i ett barndomstraumas
eviga upprepningstvång.
Denna gång utan att
ens lyfta blicken
från tidningen.
Without suger,
of course.