Jag hittade ett foster bland soporna den dagen. Det var när jag skulle gå och köpa ett paket cigaretter som jag såg det i ögonvrån. Rött och kletigt, med slutna ögon. Det låg halvt skymt under några tidningar. Dess armar och händer låg tryckta mot mot det lilla bröstet. I vanliga fall hade jag blivit chockad. Den senaste tidens händelser hade trubbat av mina känslor såpass att jag knappt reagerade - Jag bara huttrade till och drog åt rocken. Regnet smet innanför kragen och rann nerför min rygg i små rännilar.

Hon väntade där, jag visste det. Jag ljög för mig själv, intalade mig själv att jag bara skulle köpa cigaretter när jag egentligen visste att jag skulle hamna i hennes armar än en gång. Hungriga kyssar, desperat famlande i mörkret. Bara för att vakna i hennes smutsiga sovrum, med värkande huvud och solljuset stickandes som nålar i ögonen. Gatan var blank och jag kände stanken av matos från kinesen på hörnet. TV'n stod på hög volym som vanligt och jag kunde höra en nyhetsuppläsare berätta att oroligheterna hade lagt sig i västra delen av stan.
Jag kom fram till baren där jag brukade dricka och gick in. Efter att ha beställt det vanliga gick jag och satte mig vid ett bord längst bak i lokalen. Alkoholisterna stirrade med tomma blickar mot ingenting, försjunkna i drömmar, halvt sovandes. Jag visste att jag med tiden skulle sluta mig till deras sällskap. Det var min lott i livet, mitt oundvikliga öde. Efter ett tag fick jag syn på henne och hon på mig. Hon gick fram till mitt bord, drog ut en stol och satte sig.
- Hej, snygging...hur mår du?
Jag muttrade något till svars och försökte vränga mina läppar till något som liknade ett leende. Hon var ingen klassisk skönhet precis. Jag var inte intresserad av klassiska skönhet Hon var mullig, för att inte säga fet, men hon hade karisma. Det där man inte kunde sätta fingret på. Hon utstrålade rå sexuell energi och det var precis vad jag behövde för kunna få en paus från mina egen hjärna, från minnena som kämpade sig upp till ytan i vilda, okontrollerade konvulsioner. Våra händer mötes halvvägs på bordytan. Hennes lägenhet låg ett stenkast från baren. Efter att ha älskat, långsamt och liksom påtänt denna gång, somnade vi.

Mina drömmar upptogs av fostret. Jag drömde att jag gick nerför en lång korridor. Väggarna var helt täcka av löst hängande gardinliknande tygstycken som gav ifrån sig tjocka damm-moln vid minsta beröring. I slutet på korridoren,som verkade leda till ett upplyst rum, såg jag i siluett det lilla fostret. Högst levande stod det med armarna uppsträckta mot mig. Jag gick närmare. Jag fick känslan av att det skulle börja tala till mig, fast i en ordlös kommunikation som bara vi förstod.
Jag vaknade, törstig men utan huvudvärk. Flickan sov fortfarande. De små håren runt hennes panna var fuktiga. Efter att ha klätt på mig så tyst jag kunde la jag några skrynkliga sedlar på nattduksbordet. I hallen fick jag syn på en tidning.

"DÖTT SPÄDBARN UPPHITTAT BLAND SOPOR"

.Jag drog igen dörren försiktigt efter mig.

Nästa morgon inträffade det som kom att förändra hela mitt liv. Lustigt att man minns varenda detalj runt sådana händelser. Man går igenom dem I hjärnan tills man kan rabbla dem som inför ett prov.
Jag satt som vanligt, hopsjunken vid köksbordet. (Varför jag kallar det köksbord vet jag inte. I min enrummare så skulle det lika gärna kunna vara vardagsrumsbordet.) Jag sörplade kaffe och tittade på TV. Det var ett program om hajar. Dykare utanför Australiens kust kartlägger blåhajens fortplantningsmönster. Mitt livs värsta mardröm kanska är sann, att jag bara är en medelmåtta. Den pojkaktiga drömmen om att bli brandman eller astronaut försvinner bort för varje bloss på min cigarett. Det kanske inte blir roligare än så här. Är jag alkoholist? Aldrig nöjd, aldrig glad. Jag vill gråta. Vissa kvällar försöker jag tvinga fram tårarna genom att lyssna på sentimental musik och grubbla över mina livs misstag. Men jag kan inte, varken full eller nykter.Varför blev det såhär? Allt jag kan tänka på är en jävla flaska och den sköna dimman som väntar inuti. Utan alkohol är jag spänd som en bågsträng, likt ett djur på flykt.
Jag slängde ett ögonkast runt min lägenhet. Över taket, väggarna och till sist over de dammiga golven. Jag fick syn på en spindel som gick tvärs over golvet. Den verkade ha kommit från under sängen och var nu på väg mot ett mål som för mig var okänt. “Dags att dammsuga”.
I brist på annat började jag studera det lilla djurets färd. Spindeln verkade trevande, den stannade till varje halvmeter som för att förvissa sig om att den var på väg åt rätt hall. Precis som när man går I ett okänt kvarter och kommer till en korsning. Trots att spindelns små ben arbetade frenetiskt så rörde den sig mycket lågnsamt over golvet. Dess ben var suddiga av den snabba rörelsen och jag försökte urskilja färgen på dess kropp. Jag reste mig upp, tog ett steg och ställde mig mellan vandraren och dess skenbara mål

“Stopp där”, muttrade jag för mig själv. “Vart tror du att du är på väg?”
Leken roade mig. Allra mest för att spindeln faktiskt stannade till.

Spindeln kröp tillbaks under sängen. Jag gick ner på alla fyra i ett försök att hitta den. Jag såg den inte. Tanken på att dra fram dammsugaren och koppla in den gjorde mig trött. ”Jag skiter i det – den dyker väl upp...eller dör där under sängen” Hur länge lever en spindel?

Jag tog på mig och gick ut i dagsljuset. Jag sög ner den friska luften i lungorna. Jag vandrade gatorna planlöst, och kikade in i affärerna och lunchrestaurangerna.

Medans jag sorterade mina tankar insåg jag att bebisen i soporna bara hade varit en dröm. Men nu var jag definitivt vaken, inget drömskt över den här trista dagen. Efter att ha handlat styrde jag mina steg hemåt. Väl hemma gick jag några varv runt lägenheten och fick syn på den där jäveln igen.
Jag fylldes av hat över det här lilla djuret och bestämde mig för att mosa den med en ihoprullad tidning. Med tidningen i högsta darrande hugg måttade jag.
”Sitt still nu” tänkte jag. Jag ångrade mig.

Förbi skogen och sjön. Under viadukten och mitt i ett villaoråde låg det. Jag såg det. Ett slitet vitt stenhus, byggt runt sekelskiftet. Det gick en två meter hög mur runt hela tomten, sedan en mossig gräsmatta. Alldeles intill huset gick en grusgång, som även sträckte sig ner mot grindarna. Huset stack ut bland de andra. Inte bara i stil utan också i storlek. Jag parkerade längs med muren, en bit ifrån ingången. Jag satt kvar i bilen i säkert tio minuter och undrade vad fan jag egentligen höll på med. Efter att ha börjat känna mig iakttagen av grannarna gick jag ur, låste bilen och stegade fram mot grindarna. En brun brevlåda av trä. Väderbiten och flagnad. Ingen färg kvar. Jag jag puttade försiktigt upp grinden, gick in och stängde den bakom mig. Precis när jag vände mig om och kisade upp mot huset tyckte jag att det rörde sig i fönstret närmast dörren. Efter att ha vandrat upp mot dörren och knackat på tog jag ett djupt andetag. En äldre man med grått hår och stålblå ögon öppnade. ”Kom in!” sa han leende och jag gick in i den den dunkla hallen. Efter att ha blivit bjuden på te gick han upp på övervåningen en stund. Han återvände med en gammal skokartong. De visade sig vara hans dikter. Jag satt i gott och väl en timme och läste dem.