Det är gassande sol och värmen är olidlig.
Under ett tak av plåt, uppbyggt av enkla brädor
utan väggar, ligger ett barn på en träbänk.

enbart en tunn trasmatta skiljer barnets bara hud från det hårda träet.
Barnet lever men visar ingen glädje. inte heller misär.
bara likgiltlighet.

& flugor kryper på hans kropp. han luktar lik.

Det var länge sen barnet åt sig mätt
och nu kan dess kropp inte längre ta emot näringen
från den lilla mat han får.
ett dropp är slarvigt fäst hans högra armveck.
Hans hud är grå av uttorkning
& genom det tunna lagret hud
kan man se benknotor som verkar vilja tränga igenom.

Han heter Amir men har sedan länge sen glömt sitt namn.
Så som han glömt sina föräldrar och syskon.

En gång innan kriget kom levde Amir lycklig. med sin familj.
men nu har hans ögon sett så mycket ont som en femårig pojkes hjärna inte kan förstå. han är nu stum.

Språket som talas av de vita människorna under plåttaket förstår han inte.
Det gör honom rädd.

Runtom honom ligger andra barn och ungdomar på trampat jordgolv och träbänkar. De är blodiga, har dropp, saknar ben eller armar
& även deras ögon är tomma på liv.

Amir är ett barn vars liv är lämnat i händer på frivilliga människor
med stora hjärtan, men bristande kunskap.
Ett barn vars öde är lämnat åt en gud som inte finns.

Ett oskyldigt barn som fått ta slaget för allt krig, all fattigdom och svält.
Pojken är bara ett av tusentals barn som insjuknar varje år av svält, sorg och krig.

HUR MÅNGA BARN SKA BEHÖVA DÖ FÖR ATT DE MED HÖGST MAKT SKA INSE ATT KRIG ÄR FEL OCH DRABBAR FLER CIVLIA ÄN DET LÖSER NÅGRA PROBLEM?
OCH HUR MÅNGA BARN SKA BEHÖVA DÖ MEDAN VI KONSUMERAR IHJÄL OSS I EUROPA?

jag skäms.