Mornar är för ohälsosamt långsamma!
Dagarna ”går” sakta, men veckan i sig ”går” fort.
Vad är det jag väntar på egentligen, vad är det jag söker, söker jag överhuvudtaget eller har jag hamnat i ett spår av lathet där undermedvetenheten ger mig en giltig rast med huvud fras om att:
Tiden läker alla sår... Eller gäller det bara att få andrum från känslor, till att kunna ”se” objektivt utan känslomässig relatering....
Bortsett från frågor å funderingar i väntan så ser jag iaf garanterat en viss hatkärlek till detta liv.
Så gissa om jag älskar...

Snarare en tråkig natt med inget vettigare att komma med, bara fingrarna får rasta av sig på tagentbordet, i väntan om att kunna somna för att uppleva om mitt ohälsosamma morgonhumör kan bli morgonhumor.
Tiden ska ju tydligen gå fortare om man har kul har jag hört...!?
Egentligen hur kan ”ett gott skratt förlänga LIVET” när tiden går fortare, så gissa om jag hatar..