I fängelse på besök
- Vad har den här mannen gjort?
- Jag vet faktiskt inte, jag har inte själv satt upp mig på listan.
- Inte än? Jag har hört att alla här inne förr eller senare faller för frestelsen. Av nyfikenhet, eller för att avslöja bluffen...
- Jag vet bara att folk köar för att komma in och sitta hos honom, en i taget.
- Sitta och göra vad, mer exakt??
- Pröva sig i tålamod, tills det infinner sig hos dem.
- Vad infinner sig hos dem?
- Det absoluta lugnet och friden.
- Frälsningen, menar ni? Är han således en konkurrent till kyrkan?
- Vad som än händer därinne i cellen...
- Vad menar ni skall hända egentligen?
- Allt jag vet är att en person går in i cellen och slår sig ner. Mannen som bor där verkar inte lägga märke till eller ta den minsta notis om den som kommit. Han ägnar sig uteslutande åt sig själv. Eller förefaller i vilket fall att göra det.
Själva hans närvaro tycks ha en alldeles speciell effekt. Det är upp till besökaren att stillatigande iaktta och stå ut med detta. Att finna en begränsning i sitt inre. Tålamodets gräns. Ibland klarar någon av mer än trettio minuter.
- Blir man inte galen av att mannen inte bryr sig?
- En del står inte ut mer än några minuter. Det finns de som klarar mer än en timme, kanske hela två timmar. Dessa kommer ut tysta och förändrade. Resten ställer sig på nytt i kön.
- Hur började detta?
- En nykomling tyckte synd om mannen eftersom han isolerade sig ifrån de andra. Nykomlingen bad att få sitta inne hos mannen i hans cell en dag. Detta gick mannen med på.
- Och han blev alltså...förändrad?
- Nykomlingen satt i mannens cell en kvart om dagen i en veckas tid. Alltid vid samma tid på dagen. Han stod väl inte ut mer än en kvart åt gången. Men han gav inte upp. Han bad att få utöka tiden till trettio minuter. Sedan utökade han varje påföljande vecka med en kvart. Och till slut var han uppe i två timmar per dag. Femte dagens tvåtimmarspass slutade han sitta hos mannen, i cellen.
- Efter så många veckor. Gav han upp?
- Han hade förändrats.
- Hurdå, menar ni?
- Han sade sig vara en annan människa.
- Ja, men hur då?
- Han kunde stå ut med vad som helst efter detta. Han betedde sig som om han funnit frid inom sig. Helt och fullt.
- Jaha, och sedan?
- Ja, sedan började folk att vilja sitta hos mannen i cellen. Det började med en. Och så en till. Och så vidare, som en snöboll i rullning. Till sist blev vi tvungna att sätta upp en kölista.
- Jaså, en kölista? Hur lång är den nu då? Och hur är den organiserad?
- De två första i kön får en kvart var, varje dag i en vecka. Så får de utöka med en kvart om dagen varje påföljande vecka.
Medan dessa två får audiens hos mannen får de andra köa. De flesta utökar med en kvart. Andra hoppar av.
Bara för att sedan ställa sig i kö igen.
- Menar ni att alla som hoppat av förr eller senare skriver upp sig på listan igen?
- Tämligen omgående.
- Men detta är ju ett närmast fantastiskt fenomen, som saknar sitt motstycke...?
- Ja, men det är inte allt.
- Inte? Vad mera då?
- Den förste sittaren, nykomlingen, har nu själv börjat få sittare i sin egen cell.
- Ni menar att som ringar på vattnet...?
- Direktören funderar nu som bäst på att
flytta de som sitter hos mannen, samt mannen själv, till ett annat fängelse.
- Men, det verkar ju inte rättvist!
- Jo, om man tar med i beräkningen att de kan sprida kön till att efterhand gälla landets alla anstalter.
- Jaha ja. Och hur ställer ni er själv till fenomenet?
- Jag? Jag lutar åt att det hela är en bluff...



(ursprungligen skriven i april 2000)





Novell av lodjuret
Läst 94 gånger
Publicerad 2006-10-20 kl 01:22